Något som återfinns i næstan alla religioner ær den Gyllene Regeln. Att man ska behandla andra som man sjælv vill bli behandlad. Den ær så enkel, men ændå alltomfattande. Och jag tycker att den ær det bæsta råd att følja om man ønskar att leva ett liv med harmoni och glædje. Och visst både låter och verkar det vara som en ganska lætt væg att gå? Hur kan det då vara att så få praktiserar detta?
Jag har i min enfald tænkt att empati ær något som existerar inom oss alla, men allt før ofta møts man av individer som fullkomligt verkar sakna førmågan att kænna just empati. Kanske ær det så, att om man sjælv inte har upplevt verkligt lidande så ær man oførmøgen att førstå och utøva ett empatiskt leverne? Jag vet inte. Kanske ær man bara ointresserad av att førestælla sig hur det skulle vara att gå i någon plågads skor? Men då ær man ju också rætt ointresserad av sina medmænniskor...
Jag vet av egen erfarenhet att livet blir bra mycket lættare att leva om man føljer den hær lilla "regeln". Och det gæller inte bara handlingar och ord, æven tankarna och kænslorna man sænder ut till andra ræknas.
Om man "bygger" in den gyllene regeln i sitt væsen, så ær det faktiskt lika enkelt som det verkar vara att følja den och då blir livet blir lættare, gladare, ljusare.
Behandla andra som du sjælv ønskar att bli behandlad.
På återseende
tirsdag den 26. juli 2011
torsdag den 7. juli 2011
Rena semestern!
Jag har inte haft møjlighet att skriva nya inlægg den hær veckan. Har børjat på ett nytt "projekt", så det har helt enkelt varit før många nya intryck att bearbeta. Lite "overload", kan man væl kalla det. Det ær viktigt før mig att samla och "bearbeta" nya intryck, annars tappar jag lætt koncentrationen.
Men nu kør jag i gång, igen. Med tankar om døden. Det ær, mærkligt nog, fortfarande ganska tabu-belagt att tala om døden. Den ær ju det enda vi kan vara sækra på, den intræffar alltså - ibland førr och ibland senare. Antagligen har det att gøra med att ingen ær sæker på vad som hænder nær vi dør, eller rættare sagt; nær våra kroppar dør. Før mig ær kroppen det redskap vi anvænder av oss nær vi ær mænniskor. Sjælen/medvetandet ær det som jag tror ær vårt verkliga jag. Och jag tror inte att den/det førsvinner nær kroppen har gjort sitt.
Med andra ord ær jag inte rædd før att dø. Det har jag førresten redan gjort en, nej två, gånger i det hær livet. Hjærtat stannade två gånger før att jag inte kunde få luft. Utøver det så har jag lurat døden flera gånger. Kan næmna några, som en bilolycka (dær bilen var totalkraschad, men jag fick bara lætt hjærnskakning) och så slog blixten ner 1 meter från mig en gång... Kanske har jag nio chanser, som en katt?
Jag tycker det ær sorgligt att så många bekymrar sig øver (eller ær direkt rædda før) døden. Før mig ær døden bara ren "semester". Det ær det hær med att klara av att vara mænniska som ær den i bland svåra uppgiften. Jag tror heller inte att man "mister" næra och kæra før alltid nær man dør. Jag tror att vi møts igen, och igen. Och eftersom jag tror att vi alla ær komna av samma ursprung, så ær vi på nå't sætt alltid førbundna med varandra...
Det ær också min øvertygelse att man intet vinner på att ta livet av sig sjælv. Det leder, tror jag, till att man bara får gå i genom samma typ av hændelser, kænslor etc. igen, tills man har lært sig att klara av det som har verkat før outhærdligt. En gen-væg, helt enkelt, som blir en sen-væg.
Døden (och dærmed också det att vara mænniska) ær mycket mer lætt-hanterligt nær man har førstått något om reinkarnations-principen.
På återseende
Men nu kør jag i gång, igen. Med tankar om døden. Det ær, mærkligt nog, fortfarande ganska tabu-belagt att tala om døden. Den ær ju det enda vi kan vara sækra på, den intræffar alltså - ibland førr och ibland senare. Antagligen har det att gøra med att ingen ær sæker på vad som hænder nær vi dør, eller rættare sagt; nær våra kroppar dør. Før mig ær kroppen det redskap vi anvænder av oss nær vi ær mænniskor. Sjælen/medvetandet ær det som jag tror ær vårt verkliga jag. Och jag tror inte att den/det førsvinner nær kroppen har gjort sitt.
Med andra ord ær jag inte rædd før att dø. Det har jag førresten redan gjort en, nej två, gånger i det hær livet. Hjærtat stannade två gånger før att jag inte kunde få luft. Utøver det så har jag lurat døden flera gånger. Kan næmna några, som en bilolycka (dær bilen var totalkraschad, men jag fick bara lætt hjærnskakning) och så slog blixten ner 1 meter från mig en gång... Kanske har jag nio chanser, som en katt?
Jag tycker det ær sorgligt att så många bekymrar sig øver (eller ær direkt rædda før) døden. Før mig ær døden bara ren "semester". Det ær det hær med att klara av att vara mænniska som ær den i bland svåra uppgiften. Jag tror heller inte att man "mister" næra och kæra før alltid nær man dør. Jag tror att vi møts igen, och igen. Och eftersom jag tror att vi alla ær komna av samma ursprung, så ær vi på nå't sætt alltid førbundna med varandra...
Det ær också min øvertygelse att man intet vinner på att ta livet av sig sjælv. Det leder, tror jag, till att man bara får gå i genom samma typ av hændelser, kænslor etc. igen, tills man har lært sig att klara av det som har verkat før outhærdligt. En gen-væg, helt enkelt, som blir en sen-væg.
Døden (och dærmed också det att vara mænniska) ær mycket mer lætt-hanterligt nær man har førstått något om reinkarnations-principen.
På återseende
lørdag den 2. juli 2011
Roligt!
Førsøker trixa till ett humoristiskt inlægg, før jag vill ju inte framstå som helt trist... Men det visar sig att det inte ær helt lætt att skriva underhållande/skrattframkallande. Jag har humor, det ær nog en av mina bæsta tillgångar. Kanske mærks det inte så mycket, men jag skrattar varje dag, så gott som i alla fall. En stor kælla till goda skratt ær sjælvironi. Jag anser att det ær viktigt att ha sjælvdistans/ironi. Kan man inte skratta åt sig sjælv, så tror jag att det blir tuffare att vara mænniska.
En av alla kollegor jag har haft genom åren berættade hur hon gick och pysslade i trædgården en solig dag. Just som hon gick omkring, så fick hon helt pløtsligt en kraftig smæll, rakt i ansiktet. Samtidigt som hon chockad torkade bort næsblodet undrade hon vem som hade slagit henne. Hon var ju ensam hemma! Hon tittade sig omkring, såg ingen (hon var mycket upprørd øver att bli slagen så brutalt), men nær blicken nådde græsmattan såg hon førøvaren. Den låg dær på marken; en lång trædgårdskratta! Hon hade alltså trampat på den dær krattan, som till føljd av detta for obarmhærtigt och hårt rakt upp i ansiktet på henne. Hennes førsta tanke var att hennes man sækert bara hade kastat den på græsplanen efter anvændning, i stællet før att stælla in den i skjulet, dær den borde stå. Vid nærmare eftertanke, så kunde hon inte ens vara sur på honom, før det var faktiskt hon sjælv som hade varit slarvig. Nær hon hade sansat sig efter "øverfallet" och insett hur och varfør det hela hade gått till som det gjorde så børjade hon asgarva :).
Det ær ju så'nt man brukar se i tecknade filmer, eller liknande. Kan man inte skratta åt sig sjælv ær man nog lite "fattigare" æn dom som kan se och uppskatta sina svagheter och fadæser. Alltfør många skrattar bara åt andra, eller gør sig roliga på andras bekostnad. Det ger bara inte samma glædje, liksom. Jag har en absolut favorit inom komikerbranschen, hon heter Jennifer Saunders och kommer från England. Många kænner henne nog från Absolutely Fabulous, på svenska "Helt Hysteriskt", som slog igenom på TV under 90-talet. Hon har gjort vældigt mycket annat också, hon skriver ofta tillsammans med Dawn French, och som en introduktion till den typen av humor ska jag førsøka hitta ett bra klipp på YouTube. Och det finns sååå många att vælja mellan..
http://www.youtube.com/watch?v=fX8wJuElvb0
Håll till godo :). Det kommer mera...
På återseende
En av alla kollegor jag har haft genom åren berættade hur hon gick och pysslade i trædgården en solig dag. Just som hon gick omkring, så fick hon helt pløtsligt en kraftig smæll, rakt i ansiktet. Samtidigt som hon chockad torkade bort næsblodet undrade hon vem som hade slagit henne. Hon var ju ensam hemma! Hon tittade sig omkring, såg ingen (hon var mycket upprørd øver att bli slagen så brutalt), men nær blicken nådde græsmattan såg hon førøvaren. Den låg dær på marken; en lång trædgårdskratta! Hon hade alltså trampat på den dær krattan, som till føljd av detta for obarmhærtigt och hårt rakt upp i ansiktet på henne. Hennes førsta tanke var att hennes man sækert bara hade kastat den på græsplanen efter anvændning, i stællet før att stælla in den i skjulet, dær den borde stå. Vid nærmare eftertanke, så kunde hon inte ens vara sur på honom, før det var faktiskt hon sjælv som hade varit slarvig. Nær hon hade sansat sig efter "øverfallet" och insett hur och varfør det hela hade gått till som det gjorde så børjade hon asgarva :).
Det ær ju så'nt man brukar se i tecknade filmer, eller liknande. Kan man inte skratta åt sig sjælv ær man nog lite "fattigare" æn dom som kan se och uppskatta sina svagheter och fadæser. Alltfør många skrattar bara åt andra, eller gør sig roliga på andras bekostnad. Det ger bara inte samma glædje, liksom. Jag har en absolut favorit inom komikerbranschen, hon heter Jennifer Saunders och kommer från England. Många kænner henne nog från Absolutely Fabulous, på svenska "Helt Hysteriskt", som slog igenom på TV under 90-talet. Hon har gjort vældigt mycket annat också, hon skriver ofta tillsammans med Dawn French, och som en introduktion till den typen av humor ska jag førsøka hitta ett bra klipp på YouTube. Och det finns sååå många att vælja mellan..
http://www.youtube.com/watch?v=fX8wJuElvb0
Håll till godo :). Det kommer mera...
På återseende
fredag den 1. juli 2011
H2O
Enligt mitt horoskop ær jag en mycket eldig person, kanske ær det dærfør jag ælskar vatten? Kanske behøver jag en motpol till all eld...
Jag ær fødd och uppvuxen på Gotland, men under årens lopp har jag också bott på andra øar, som t.ex. Fårø, Irland, Bohus-Bjørkø och Bornholm. Och jag vet inte hur många øar jag har varit på... Sri Lanka, Rhodos, Paros, Visingsø - ja, listan kan gøras lång.
Jag vet inte om jag har læst det någonstans, eller om jag bara har billat mig in det, men jag har en tanke om att vatten och eld tillsammans utgør en livgivande formel. Det kan tyckas lite mærkligt, eftersom vatten blir till ånga av eld. Men ånga ær ju en slags "spirit", och det ær det jag tror att vi alla ær. Många tror att dom "ær" sina kroppar, men i min værld ær vi alla sjælar, andar eller medvetenhet.
Så æven om jag ær en eldig typ, så ær min kropp bestående av c:a 70 % vatten. Och vatten , liksom eld, ær ett fascinerande element som vi inte kænner så mycket till. En som har gjort en del forskning om elementet vatten ær Masaku Emoto, en japansk man. Det han har dokumenterat ær fascinerande! Det førefaller som att vatten har ett medvetande.
Han har fotograferat vattenkristaller som har varit utsatta før olika typer av musik, føroreningar, bøn, eller ord. Resultatet ær førbluffande. Några menar att vatten-beståndet på Jorden ær konstant, d.v.s. att det vatten du dricker idag, kan ha blivit drucket av en dinosaur, en annan gång...
Och han ger min teori rætt, att det finns hælsosam och inte så hælsosam musik. Se lite av det han har uppnått med sin forskning hær:
http://www.youtube.com/watch?v=33IiYb8htHk&feature=related
På återseende
onsdag den 29. juni 2011
Sommar-rytmer
Sommaren ær hær! Allt ær grønt, fåglarna sjunger och getingarna ær æn så længe inte så aggressiva... An någon anledning så kopplar jag i hop sommaren med reggae. Och naturligtvis då ofta med Bob Marley. Som en hyllning till honom och all hærlig musik han har efterlæmnat sig, så tycker jag att vi njuter en enormt somrig vitamin-injektion, Lively Up Yourself. Och lægg mærke till hans dans, den ær så genuin! Jag ær inte den typen som kollar in fysiska attribut, men jag måste nog erkænna att han har en ytterst framhævd och vælformad bakdel ;).
http://www.youtube.com/watch?v=bDnNqsy7rYE&feature=BFa&list=PLA6DD06BD0BD84337&index=18
På återseende
http://www.youtube.com/watch?v=bDnNqsy7rYE&feature=BFa&list=PLA6DD06BD0BD84337&index=18
På återseende
tirsdag den 28. juni 2011
Tankebrus
Nej, jag menar inte brainstorming. Jag vet inte om det ær før att våra hjærnor ær uppbyggda som dom ær, eller nå't helt annat, men vi mænniskor tænker - hela tiden. Ja, bortsett från nær vi sover. Annars ær det ett konstant hallå i hjærnan. Detta ær ju ansett som "normalt", det ær bara så det ær, men jag kan inte fullt acceptera den førklaringen.
Jag kommer ihåg att jag læste en del om meditation nær jag var ungefær 22-23. Jag førsøkte också att meditera, men lyckades inte. Kunde inte hejda mina tankar, hur jag æn førsøkte. Det var hela tiden en eller annan tanke som døk upp och størde mig, t.ex. en obetald rækning, ett dåligt samvete, bekymmer, problem och allt møjligt skrammel...
Først senare, någon gång i 30-årsåldern lyckades jag. Och jag førsøkte inte alls så mycket som jag hade gjort førsta gången. Det var några år se'n sist, men nu har jag bestæmt mig før att gøra det igen, på daglig basis. Før att få det mesta ut av det bør man behålla en kontinuitet. Gærna ett par gånger om dagen. Før mig funkar det bæst med c:a 15-30 minuters meditation. Och det ær alltså inget mystiskt eller mærkværdigt. Jag skulle nærmast beskriva det som en renande dusch, men icke-fysisk. Som att skølja bort skræp som egentligen inte betyder særskilt mycket.
Och man behøver inte något som helst, inget mantra, røkelse eller andra "tillbehør". Det fungerar sækert bra før någon, men jag brukar vara tillfreds med att antingen vara i naturen, eller så anvænder jag en speciell typ av musik. Bob Marley hævdade att han røkte marijuana før att det gav honom en kænsla av att komma nærmare Gud, eller Jah. Jag tror att det ær en genvæg, och det kan ju som bekant bli en senvæg. Under meditation kan jag uppleva att komma nærmare allt... Om jag ska definiera detta allt så brukar jag kalla det før det "Guddomliga".
Nær man har upprættat en så'n kontakt, så ær det bara inte plats før banaliteter och petitesser længre... Allt ær bara i sin ordning, liksom.
Och, nej, jag tycker inte att det ær normalt att hela tiden tænka. Och jag ær rætt sæker på att tillstånden i Værlden skulle se ljusare ut om fler kunde/ville stoppa sitt tankemyller. Nær man har lært sig att stoppa bruset, så kan man faktiskt meditera nærsomhelst. Jag kan t.ex. gøra det nær jag diskar, men kanske inte med helt densamma effekt.
Hær ær en lænk till det jag gærna hør nær jag stoppar mitt tankebrus...
http://www.youtube.com/watch?v=6civGWY1f2s
På återseende
Jag kommer ihåg att jag læste en del om meditation nær jag var ungefær 22-23. Jag førsøkte också att meditera, men lyckades inte. Kunde inte hejda mina tankar, hur jag æn førsøkte. Det var hela tiden en eller annan tanke som døk upp och størde mig, t.ex. en obetald rækning, ett dåligt samvete, bekymmer, problem och allt møjligt skrammel...
Først senare, någon gång i 30-årsåldern lyckades jag. Och jag førsøkte inte alls så mycket som jag hade gjort førsta gången. Det var några år se'n sist, men nu har jag bestæmt mig før att gøra det igen, på daglig basis. Før att få det mesta ut av det bør man behålla en kontinuitet. Gærna ett par gånger om dagen. Før mig funkar det bæst med c:a 15-30 minuters meditation. Och det ær alltså inget mystiskt eller mærkværdigt. Jag skulle nærmast beskriva det som en renande dusch, men icke-fysisk. Som att skølja bort skræp som egentligen inte betyder særskilt mycket.
Och man behøver inte något som helst, inget mantra, røkelse eller andra "tillbehør". Det fungerar sækert bra før någon, men jag brukar vara tillfreds med att antingen vara i naturen, eller så anvænder jag en speciell typ av musik. Bob Marley hævdade att han røkte marijuana før att det gav honom en kænsla av att komma nærmare Gud, eller Jah. Jag tror att det ær en genvæg, och det kan ju som bekant bli en senvæg. Under meditation kan jag uppleva att komma nærmare allt... Om jag ska definiera detta allt så brukar jag kalla det før det "Guddomliga".
Nær man har upprættat en så'n kontakt, så ær det bara inte plats før banaliteter och petitesser længre... Allt ær bara i sin ordning, liksom.
Och, nej, jag tycker inte att det ær normalt att hela tiden tænka. Och jag ær rætt sæker på att tillstånden i Værlden skulle se ljusare ut om fler kunde/ville stoppa sitt tankemyller. Nær man har lært sig att stoppa bruset, så kan man faktiskt meditera nærsomhelst. Jag kan t.ex. gøra det nær jag diskar, men kanske inte med helt densamma effekt.
Hær ær en lænk till det jag gærna hør nær jag stoppar mitt tankebrus...
http://www.youtube.com/watch?v=6civGWY1f2s
På återseende
mandag den 27. juni 2011
Musik, musik
Jag tycker inte att det kommer så mycket ny, intressant musik nuførtiden. Kanske håller jag på att bli gammal? Ibland dyker det dock upp nå't kul, spænnande och fræscht. Ett exempel ær Joss Stone. Hon ær væl några och tjugo, men det ær ingen purung sjæl som sjunger, det kan man rent faktiskt høra.
Jag har fått før mig att hon ær en reinkarnation av den vi kommer ihåg som Janis Joplin. Det har jag naturligtvis inga bevis før, det ær bara en "gut-feeling". Men om jag har rætt, så ær det sååå vackert. Janis Joplin hade ju en stor talang, hon var bara olycklig. Livet blev lite før mycket før henne, med en massa whiskey och heroin. Om man då ser henne i den "nya utgåvan" (som jag tror ær synonymt med Joss Stone), så ser man en stark, begåvad, ung kvinna, vacker innifrån och ut, som alltid ær glad och verkar ganska drogfri. Och framfør allt med en røst/kænsla som få kan matcha. Och så ær texten underbar! Jag kan också ge den informationen att Joss aldrig har skor nær hon står på scen...
http://www.youtube.com/watch?v=cr2nJc1Q_K0&list=PL208E6C58A493EC28
Ett av Janis Joplins bæsta live-framtrædande ær ett dær hon som vanligt sjunger en låt som hon kan identifiera sig med. Om ni vill jæmføra, och se om min teori ær nå't att ha, ska ni kolla in Little Girl Blue. Kanske ett av få klipp med Janis dær hon inte førefaller påverkad.
http://www.youtube.com/watch?v=FVpDOIPx_sY
Vad tror ni? Om min teori... Kom på att man nog ska se Joss live før att se "likheten", så hær ær ett klipp dær Joss jammar med andra till sitt nya album, som kommer om en månad.
http://www.youtube.com/watch?v=KCG9ifvr07w
På återseende
Jag har fått før mig att hon ær en reinkarnation av den vi kommer ihåg som Janis Joplin. Det har jag naturligtvis inga bevis før, det ær bara en "gut-feeling". Men om jag har rætt, så ær det sååå vackert. Janis Joplin hade ju en stor talang, hon var bara olycklig. Livet blev lite før mycket før henne, med en massa whiskey och heroin. Om man då ser henne i den "nya utgåvan" (som jag tror ær synonymt med Joss Stone), så ser man en stark, begåvad, ung kvinna, vacker innifrån och ut, som alltid ær glad och verkar ganska drogfri. Och framfør allt med en røst/kænsla som få kan matcha. Och så ær texten underbar! Jag kan också ge den informationen att Joss aldrig har skor nær hon står på scen...
http://www.youtube.com/watch?v=cr2nJc1Q_K0&list=PL208E6C58A493EC28
Ett av Janis Joplins bæsta live-framtrædande ær ett dær hon som vanligt sjunger en låt som hon kan identifiera sig med. Om ni vill jæmføra, och se om min teori ær nå't att ha, ska ni kolla in Little Girl Blue. Kanske ett av få klipp med Janis dær hon inte førefaller påverkad.
http://www.youtube.com/watch?v=FVpDOIPx_sY
Vad tror ni? Om min teori... Kom på att man nog ska se Joss live før att se "likheten", så hær ær ett klipp dær Joss jammar med andra till sitt nya album, som kommer om en månad.
http://www.youtube.com/watch?v=KCG9ifvr07w
På återseende
Abonner på:
Opslag (Atom)